Så typiskt mig...

Ibland blir jag bara så besviken... I flera veckor har jag jobbat ganska hårt med ett tal som är det sista muntliga vi ska göra i svenska B och efter mycket slit så blir det perfekt. Helt perfekt. Mitt tal handlade om relationen till sig själv och hur vi väljer att se på oss själva och på vår spegelbild. Väl på redovisningen vart stämningen precis så som jag hade önskat och jag fick till och med några av åhörarna en aning tårögda och resultatet av mitt framförande vart, även enligt läraren, klockret, men...

Åhh vad jag hatar det där "men". Mitt tal, som var perfekt, vart tyvärr några sekunder för långt vilket gjorde att läraren inte kunde sätta ett MVG som betyg och jag kan inget annat säga än att det är sååå typiskt mig att snubbla så på mållinjen.  

Men, precis som jag sa i talet, så är ibland inte vår strävan efter perfektion det som verkligen betyder något för oss och vad är egentligen en redovisning av alla andra? Men det vart ju trots allt det bästa tal jag någonsin skrivit...

Kommentarer
Postat av: Anonym

hej, kan du inte lägga upp ditt tal? hade jätte gärna velat se det :)

Datum: 2010-04-16 Tid: 09:46:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback